Hunden, människans bästa vän, ända in i döden.

Av Tommy Eriksson

Den 8:e november är i år kopplat till den hinduistiska månkalendern för thihin (en astronomisk intervall som följer solen och månens vinklar) som vid den nymåne vi nu går in i firas genom högtiden Kukur Tihar, där man visar ömhet, kärlek och omvårdnad för hundar, såväl familjehundar som herrelösa gatuhundar. Man förser hundarna med god mat, offrar blommor och målar ett rött märke, en ”tika” i pannan på dem. Hundarna uppmärksammas här för sin trofasthet, lojalitet och för det särskilda band som människan har haft till hundarna i många tusen år. Festivalen har en särskild koppling till dödsguden Yamarajas två hundar Shyama och Sabala som omnämns Rigveda som avkomma till Sarama. Dessa hundar beskrivs ha fyra ögon vardera och agerar följeslagare åt människorna från livet och vägen in i dödsriket Yamaloka där man ber Yamaraja att beordra hundarna att skydda den dödes färd.

 

Yamarajas två hundar Shyama och Sabala

 

Det är intressant att hunden här tilldelas en så pass dubbel funktion. Den är både ett djur som människan älskar och vårdar under livet och samtidigt en varelse som förknippas med döden och de krafter som väntar bortom den mänskliga tillvaron. I Kukur Tihar uppmärksammas hunden som en bärare av något närmast heligt, där den genom sin lojalitet och sin förmåga att följa människan också blir en symbol för den fortsatta färden när det jordiska livet upphör. Det finns här en intressant parallell till föreställningen om att människan inte nödvändigtvis lämnar alla sina relationer bakom sig när hon passerar dödens gräns, utan att vissa följeslagare också kan tänkas följa med in i det okända.

Att hundarna i den här beskrivningen har fyra ögon vardera skulle kunna tolkas som att de med ena paret ögon ser den vanliga världen såsom vi uppfattar den, men med det andra paret ögon kan förnimma sådant våra sinnen inte kan uppfatta.

Den fyrögda hunden blir därmed en intressant symbol för ett utvidgat seende, där det synliga och det osynliga existerar parallellt. Det är också möjligt att förstå detta som en förmåga att uppfatta två verklighetsplan samtidigt, det fysiska och det metafysiska, det som tillhör den levande människans värld och det som hör till dödsrikets domäner. Hunden får då en funktion som en slags förmedlare mellan dessa tillstånd. Den behöver inte nödvändigtvis förstås som enbart en väktare som hindrar någon från att passera, utan också som en vägvisare som känner till stigen och kan leda den som ska färdas över gränsen.

Hunden kan också kopplas till den vänstra handens väg eller Vamachara inom hinduismen då Bhairava (Shivas fruktansvärda manifestation) rider, bär eller har hunden som följeslagare vid Kapalika-miljöerna, de platser som tillägnas krematorieplatser, där hunden både är en väktare men på grund av dess orenhet även kan tolkas som en trancendens av de normala renhetslärorna som överskrids av Bhairava.

Här blir hundens närvaro särskilt intressant eftersom den befinner sig i en miljö där de vanliga sociala och religiösa föreställningarna om renhet och orenhet förlorar sin självklara betydelse. Kremationsplatsen är i sig en plats för transformation, där kroppen återgår till sina beståndsdelar och där gränsen mellan det levande och det döda blir synlig på ett mycket konkret sätt. Hunden som vistas i dessa miljöer blir därför också en symbol för det som samhället gärna håller på avstånd, men som den tantriska utövaren söker konfrontera och förstå. I en sådan kontext kan hunden representera ett slags närhet till den verklighet som finns bakom de sociala konventionerna, där det som betraktas som orent också kan bära på en särskild insikt.

Det finns dessutom en intressant skillnad mellan hundens roll som trofast följeslagare och dess roll som ett djur som rör sig bland lik, aska och resterna av det som en gång varit levande. Dessa två egenskaper kan vid första anblicken framstå som motsatser, men symboliskt ligger de nära varandra. Hunden är lika närvarande vid människans vardag som vid hennes död, och just denna förmåga att röra sig mellan två så olika tillstånd gör den till en ovanligt användbar symbol inom en esoterisk förståelse av tillvaron.

Ur ett kaosgnostiskt perspektiv så kan man läsa in hunden som ett gränsland mellan tam och vild, mellan ordning och kaos, i det gränslandet där den vilda naturen möter den strikta artificiella stadsmiljöer vi människor alltmer vistas i, på precis samma sätt som man symboliskt tänker sig att gränslandet som vaktas av Yamarajas hundar består av både livet och döden, stigen som löper både genom det manifesta och det ickemanifesta.

Detta gränsland kan också förstås som en plats där människans försök att kategorisera tillvaron blir otillräckliga. Hunden är domesticerad och lever i människans ordnade miljöer, men den bär fortfarande på en natur som inte helt låter sig formas av civilisationens regler. Den kan vara en del av familjen och samtidigt vara ett rovdjur med instinkter som tillhör en äldre och mer ursprunglig värld. I detta avseende blir hunden en påminnelse om att det civiliserade och det vilda aldrig helt har separerats från varandra, utan fortsätter att existera sida vid sida inom samma levande varelse.

I kaosgnosticismen kan detta också sättas i relation till människans egen utvecklingsprocess, Xeper (egyptiska ”att bli”, alltså att gå över från ett utvecklingsstadium till ett annat) där individen genom självförvandling konfronterar de krafter och tillstånd som ligger utanför hennes invanda självbild. Hunden kan här ses som en symbol för den del av tillvaron som människan både känner igen och samtidigt har svårt att kontrollera. Den står nära människan, men tillhör aldrig helt människans värld. Den kan därför representera en passage till det främmande, till det som ännu inte har integrerats i det medvetna och till de krafter som väntar bortom den ordning vi själva har byggt upp.

Men hinduismen är inte unik med att placera hunden vid det här gränslandet, samma symbolik dyker upp på flera andra håll i världen. I Egypten ser vi både Anubis som dödsrikets väktare och guden Set som en fabelliknande hundvarelse också i gränslandet mellan civilisation och öken, mellan marken och det vilda otämjda under ytan vid Nilen, Set den gud som genom Xeper-processen skapade sig själv och som återfinns i det extrema gränslandet, i den svarta döda dyn som lämnats kvar på land när Nilen står i lågvatten igen, men som också samtidigt ger näring och gödsel, eller i den röda mineral som gav upphov till de första alkemiska parallellerna i de Egyptiska myterna.

Egyptens föreställningsvärld ger oss här ytterligare en intressant dimension eftersom döden inte enbart betraktades som ett slut utan också som en process av övergång och omvandling. Anubis förknippas med balsamering, gravar och de dödas väg, medan Set representerar krafter som är svåra att inordna i den kosmiska ordningen. I den egyptiska mytologin finns det en ständig spänning mellan ordning och de krafter som hotar att upplösa den, och just därför blir Set en särskilt intressant gestalt i en kaosgnostisk läsning. Han kan representera den kraft som utmanar det etablerade och som genom sin egen natur står i förbindelse med de mer extrema tillstånden i tillvaron.

Det är också värt att uppmärksamma att den egyptiska ökenvärlden hade en dubbel betydelse. Den var både en plats för fara och en plats där värdefulla mineraler, metaller och andra råmaterial kunde utvinnas. Det som låg utanför den odlade och civiliserade världen var således inte enbart hotfullt, utan också en källa till de material som kunde förädlas och omvandlas. Här finns en tydlig symbolisk parallell till alkemin, där det råa och till synes värdelösa materialet bär på möjligheten till en högre förädling. Det främmande och otämjda blir därmed inte något som nödvändigtvis måste förkastas, utan något som kan utgöra själva utgångspunkten för en transformationsprocess.

Vi återfinner Garm, som den hund som vaktar Helheim. Helheim vars härskarinna Hela lätt kan associeras med Lillith och främst med kliffoten Gamaliel som korrepsonderar med Helheim (se min bok Drakonsk Armanism) där hunden står som korrepondens till kliffoten Gamaliel och Sefiroten Yesod (fundamentet) alltså återigen en koppling till gränslandet mellan det fysiska och de astrala drömvärldarna.

Gudinnan Hela och hunden Garm

I den nordiska traditionen är Garm särskilt intressant eftersom hunden här inte enbart förekommer som ett följeslagardjur utan också som en väktare vid dödsrikets gräns. I Völuspá nämns hur Garm tjuter framför Gnipaheller och hur han senare kommer att lösgöras inför Ragnarök. Hunden blir därmed förknippad med en gräns som inte bara skiljer livet från döden utan också den rådande kosmiska ordningen från dess kommande upplösning. När Garm bryter sina bojor blir det en del av den större process där världens etablerade struktur börjar falla samman.

Det finns här en intressant parallell till den kliffotiska symboliken, där gränserna mellan olika tillstånd inte alltid är stabila eller permanenta. Hunden kan i denna läsning förstås som en varelse som både bevakar och representerar gränsen. Den står vid ingången till ett annat tillstånd och är samtidigt en del av de krafter som hör hemma där. Om vi betraktar Gamaliel genom dess koppling till drömmar, det astrala och det undermedvetna blir hunden också en symbol för den som vakar vid övergången mellan det vakna medvetandet och de mer dolda skikten av människans psyke.

Förhållandet mellan Garm och Ragnarök är också värt att stanna vid. Hunden är inte enbart en passiv väktare som ska hålla någon borta från dödsriket, utan dess uppvaknande och lösgörande sammanfaller med en större kosmisk förändring. Den blir på så vis en symbol för de krafter som legat bundna eller vilande men som förr eller senare kommer till uttryck. I en kaosgnostisk förståelse kan detta läsas som en bild av den latenta kraft som finns i det till synes stillastående och som genom en förändringsprocess blir verksam.

För att hålla oss kvar vid det runosofiska temat lite så är det extra intressant att se att den 8:e november i runkalendern tecknas med As/Os runan enligt Carleson modellen (1750-tal) As/Os runan tilldelas i Stavtraditionen med en ”fylga” (ett följedjur) där Roland Zerpe räknar upp korp, örn, varg, häst och orm som följor till Oden och runan ”Ås” (se boken ”Stav, runor kampkonst filosofi” av Roland Zerpe) Detta sammanfaller mycket vackert med mina egna efterforskningar i min egna bok Drakonsk Armanism där jag fann att runan As/Os korreponderar till den kliffotiska tunneln Niantiel som kopplas till tarotkortet Döden och Månen, månen vars kort gestaltas av en stig som leder upp ur vattnet bebodd av en Xepera-varelse vars stig leder upp till två torn vaktade av en hund på var sin sida.

 

Det är särskilt intressant att hunden här inte behöver vara den enda väktaren för att fylla sin symboliska funktion. I tarotkortet Månen finns en dubbelhet mellan det som kommer ur vattnet och det som väntar längs stigen, där de båda hunddjuren står på var sin sida om vägen. De kan förstås som två krafter som bevakar övergången mellan det bekanta och det okända. Vattnet representerar i detta sammanhang ett djup som inte är direkt tillgängligt för det vanliga medvetandet, medan stigen visar en möjlig färd genom detta landskap. De två tornen markerar i sin tur en passage, en öppning mellan olika tillstånd.

Kopplingen mellan Månen och Döden blir därför särskilt betydelsefull i sammanhanget. Båda korten berör övergångar, förändring och de processer som människan genomgår när en tidigare form av tillvaro upphör. Döden kan förstås som den avslutande och transformerande principen, medan Månen för in oss i det okända landskap där våra invanda föreställningar och sinnesintryck inte längre är tillräckliga. Hunden som väktare vid stigen blir då en symbol för den som kan röra sig i detta landskap utan att förlora sin orientering.

I relation till Niantiel och den kliffotiska tunneln kan detta också läsas som en bild av den initierades färd genom ett område där det medvetna och det undermedvetna möts. Den som vandrar stigen behöver konfrontera sådant som inte omedelbart kan förstås eller kontrolleras. Hunden blir i denna bemärkelse en symbol för den instinktiva förmåga som hjälper individen att orientera sig när det rationella medvetandet inte längre kan erbjuda några självklara svar.

I den Grekiska mytologin så är det den trehövdade hunden Kerberos som vaktar dödriket Hades

Vi återfinner Fu-hundar även kallade Shishi där de i de kinesiska myterna vaktar palats men även gravar, även då de oftast symboliseras genom lejon så är kopplingen för intressant för att åtminstone inte nämnas i förbifarten.

I de abrahamitiska traditionerna så återkommer vi till hundarnas koppling till döden och den andra sidan. Flera texten blir här relevanta

Markusevangeliet 7:25-30

25 En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig för hans fötter. 26 Hon var inte judinna utan av syrisk-fenikisk härkomst. Nu bad hon honom driva ut demonen ur sin dotter. 27 Han sade: »Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – 28»Nej, herre«, svarade hon, »men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar.« 29 Då sade han till henne: »För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.« 30 Och hon gick hem och fann flickan liggande på sin säng, fri från demonen.

Där skulle man kunna tolka det som ett visst symboliskt samband mellan kvinnans dotter och barnen vid bordet men även mellan demonerna och hundarna under bordet.

Det är också intressant att kvinnan i berättelsen befinner sig utanför den grupp som Jesus först riktar sig till. Hon är en främmande kvinna, och hundarna blir i berättelsens bildspråk förknippade med dem som befinner sig utanför den religiösa gemenskapens centrala område. Samtidigt är det just genom hennes svar som berättelsen får sin vändning. Hunden som först används som en bild för en lägre position blir också en symbol för den som trots sin position har tillgång till det som faller utanför den etablerade ordningen. Det är en intressant dubbelhet som påminner om hundens roll i flera av de andra traditionerna, där det som står utanför den centrala ordningen ändå kan ha en särskild närhet till dess innersta mysterier.

I Lukasevangeliet så framstår symboliken tydligare, hundarna kommer i Lasarus dödsögonblick och visar en kärlek, omvårdnad och förbarmande över Lasarus och även om det var änglarna i sig som guidar eller följer Lasarus in i döden så finns hundarna med i en tydlig symbolisk händelse.

Lukasevangeliet16:19-22

19 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. 20 Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. 21 Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. 22 Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes.

Det finns en påtaglig kontrast mellan den rike mannens liv i överflöd och Lasarus utsatthet. Den rike mannen har möjlighet att hjälpa men gör det inte, medan hundarna visar en form av omsorg som människan själv har underlåtit att visa. Det är en omvändning av den vanliga föreställningen om hunden som ett orent och lägre stående djur. Här är det hundarna som kommer nära den sårade människan och visar medkänsla, samtidigt som den mänskliga omgivningen förblir likgiltig. Att hundarna slickar Lasarus sår kan därför också läsas som en symbolisk handling där djuret, trots sin låga sociala och religiösa status, utför en handling av omsorg och närhet.

Det är dessutom anmärkningsvärt att Lasarus efter sin död förs till Abrahams sida. Hundarna finns med i berättelsens skildring av hans jordiska tillvaro, medan änglarna för honom vidare till den andra sidan. Vi får därmed återigen en bild av hunden som närvarande vid gränsen mellan livet och döden, även om den här gången den direkta ledsagarrollen övertas av änglarna. Den symboliska närvaron är ändå intressant eftersom hundarna redan under Lasarus livstid har visat en omsorg som knyter an till hans kommande övergång.

Sefer ha-Zohar, den kabbalistiska grundtexten mer känd som Zohar gör symboliken än mer tydlig där hundarna kopplas till Sitra Achra, den andra sidan eller till det kliffotiska trädet genom texterna.

Chattgpt formulerar följande:

----------------------------------------------

1. Zohar III:32b – Tzav/Shemini Detta är den tydligaste passagen. Där sägs: ”När ett offer frambärs och inte tas emot med välbehag, överlämnas gåvan åt hunden.” Texten förklarar därefter att man därför kunde se en hundgestalt ovanpå altaret. Hunden blir här mottagare av det offer som inte accepteras av den heliga sidan.
2. Zohar I:6b – Introduktionen Här står det uttryckligen att den onda Andra sidan, Sitra Achra Bisha, sänder en hund för att äta offergåvorna: ”När den andra sidan såg detta stärktes den och sände en hund för att sluka offren.” Hunden kallas Bil'adan och beskrivs som en varelse som inte tillhör människornas kategori.

---------------------------------------------- 

Här får hundsymboliken en något annorlunda innebörd än i de tidigare exemplen. Hunden är inte längre i första hand en följeslagare eller en väktare som leder människan genom dödsrikets gräns, utan blir i stället en representant för den sida av tillvaron som står utanför den heliga ordningen. Den fungerar som mottagare av det som inte accepteras av den heliga sidan och får därmed en direkt koppling till föreställningen om Sitra Achra. Det är en viktig skillnad, eftersom hunden här inte bara befinner sig vid gränsen mellan två världar utan också kan representera den kraft som tar emot det som avvisas av den ena sidan.

Det är samtidigt värt att reflektera över att hunden i Zohar framträder i samband med offerhandlingen. Offret är en överföring från människans värld till den gudomliga och heliga sfären, men när denna överföring inte accepteras uppstår en annan mottagare. Hunden blir då en symbol för den alternativa mottagligheten, för den kraft som finns på andra sidan av den etablerade religiösa ordningen. Det är en bild som ligger nära den kliffotiska föreställningsvärlden, där det som har avskilts från den heliga strukturen får en egen existens och funktion, och även i den liknelse där Jesus nämner hunden som den som tar del av barnens bröd under bordet.

I Islam finns en inte lika positiv framställan av hundarna, men pekar även där åt att hundarna vaktar gränslandet eller kan kopplas till kliffot, Sitra Achra eller ”den andra sidan”

Vi kan läsa i den islamska texten Sahih al-Bukhari 3225 att änglarna inte går in i ett hus där det finns en hund eller an avbildning av en levande varelse. Även ärkeängeln Gabriel skall ha blivit hindrad från att komma till ett avtalat möte med Muhammed genom förklaringen att han inte går in i ett hus med en hund. 

Det finns säkert fler sätt att tolka de här texterna på men för sammanhanget är det ändå intressant att notera hundens koppling som väktare, i detta fall inte dödsriket som sådant, men ändock någon form av gränsland mellan det gudomliga (änglarna) och det mundana (ett fysiskt hem)

Om vi betraktar dessa olika traditioner tillsammans framträder en intressant återkommande symbolik. Hunden är väktaren vid Yamaloka, följeslagaren vid dödens gräns, närvarande vid Bhairavas kremationsplatser, förknippad med Anubis och Set i den egyptiska föreställningsvärlden, Garm vid Helheims portar och en representant för Sitra Achra i Zohar. I vissa sammanhang är den beskyddare och vägvisare, i andra en varelse som tillhör det främmande och ibland det orena, men som alltid finns där lojalt vid vår sida, utan att vika av. Genom samtliga dessa exempel finns en gemensam nämnare, nämligen hundens närhet till de platser och tillstånd där människans vanliga ordning upphör att vara självklar.

Det är kanske just här som hundens verkliga symboliska betydelse blir som tydligast. Den är människans följeslagare under livet, men också en varelse som återkommer i föreställningarna om det som väntar efter döden. Den kan vara både älskad och fruktad, ren och oren, domesticerad och vild. Den står med ena tassen i människans värld och med den andra i det okända. Ur ett kaosgnostiskt perspektiv blir detta en särskilt intressant position, eftersom hunden kan betraktas som en symbol för den levande gränsen mellan ordning och kaos, mellan det manifesta och det ickemanifesta.

Hunden blir därmed mer än bara människans bästa vän. Den blir en följeslagare genom tillvarons olika stadier, en väktare vid övergångarna och en symbol för den kraft som kan röra sig mellan världar utan att helt tillhöra någon av dem. Kanske är det därför hunden så ofta återkommer i myterna om döden. Den har alltid funnits där vid människans sida, och i föreställningarna om det som kommer efter döden är det kanske inte så märkligt att den också får följa med hela vägen.

Lukas Eriksson