Zeroth Qayin – Den Svarta Flammans urprincip och C.A.O.S.

Zeroth Qayin – Den Svarta Flammans urprincip och C.A.O.S.

En krönika av Tommy Eriksson 

Det händer ibland att en enskild formulering förändrar hur man läser en hel tradition. För min egen del blev namnet Zeroth Qayin en sådan formulering. Första gången jag stötte på begreppet i Liber Falxifer uppfattade jag det mest som en variation på den bibliske Kain, en mörkare och mer esoterisk gestalt vars funktion var att bära den falxiferianska traditionens symbolik. Efter flera omläsningar började emellertid den tolkningen kännas alltför enkel. Texten verkade peka mot något som föregick den bibliska berättelsen snarare än utvecklade den. Kain framstod allt mindre som historiens första mördare och allt mer som ett eko av en betydligt äldre princip.

När jag senare jämförde detta med Liber Sitra Achra blev intrycket ännu tydligare. De båda verken använder olika språk och rör sig inom delvis olika symbolvärldar, men de delar ett gemensamt synsätt på den adversariella vägen. Individualitet beskrivs inte som en gåva från skapelsen utan som något som uppstår genom ett medvetet avståndstagande från den. Detta är en avgörande skillnad. I den exoteriska religionen är skapelsen ofta målet för människans återvändande, medan den kaosgnostiska traditionen snarare beskriver skapelsen som den scen där individualiseringen tar sin början. Därför blir motståndet inte ett uttryck för trots i moralisk mening, utan en kosmologisk nödvändighet.

Det är mot den bakgrunden som Zeroth Qayin kan förstås, som en arketypisk funktion. Namnet pekar mot den första rörelse genom vilken odifferentierad potential börjar anta en riktning. Om Qayin representerar den invigde, blir Zeroth Qayin den princip som gör invigning möjlig. Han står därför närmare ursprunget än historien och närmare metafysiken än myten.

Denna tanke har flera beröringspunkter med den symbolik som återkommer genom hela Liber Falxifer. Där möter läsaren gång på gång smedjan, kniven, blodet, jorden och elden. Det vore frestande att betrakta dessa bilder som poetiska dekorationer, men de fungerar snarare som ett sammanhängande symbolspråk. Smeden formar inte verkligheten ur intet. Han arbetar med en materia som redan existerar men som ännu inte nått sin slutliga form. Metallen måste brytas, renas, upphettas och hamras innan dess inre natur blir synlig. Den processen är samtidigt en bild av den initiatoriska vägen.

Just därför framstår Qayin som smed snarare än kung eller präst. Smedens arbete är alltid ett arbete med transformation. Han förändrar inte materiens innersta väsen, men han frigör dess möjligheter. På samma sätt handlar den kaosgnostiska invigningen inte om att skapa en ny själ utan om att förlösa ett medvetande som redan finns latent närvarande. Den Svarta Flamman är i det perspektivet inte något som tillförs människan utifrån. Den är snarare den aspekt av människan som gradvis frigörs genom initiationen.

Om man betraktar Falxifers symbolik genom ett sådant perspektiv blir det svårt att inte dra paralleller till den klassiska alkemin. Den första fasen i det alkemiska verket, Nigredo, beskrivs ofta som svartnande, upplösning och död. Den beskrivningen är korrekt men ofullständig. Hos flera äldre alkemister framställs Nigredo lika mycket som återgången till ett ursprungligt tillstånd där alla möjligheter fortfarande samexisterar. Materien har ännu inte polariserats. Form och innehåll är ännu inte åtskilda. Just därför är Nigredo inte slutet på processen utan dess absoluta förutsättning.

Här började jag också se en möjlig koppling till den modell som jag under senaste året kommit att beskriva som C.A.O.S. – Chaos Ab Ordo Satanae. Modellen gör inte anspråk på att återfinnas ordagrant i de klassiska kaosgnostiska verken, men den erbjuder enligt min mening ett användbart sätt att strukturera flera av de teman som återkommer i dem men även bortom kaosgnosticismen som sådan. Kaos motsvarar då inte en värld i oordning utan ett tillstånd före varje bestämd ordning. Det är den transformativa potential som inom andra traditioner beskrivits som prima materia, Tohu Bohu eller Ginnungagap. Trots de kulturella skillnaderna finns en gemensam tanke: före den ordnade kosmos existerar en verklighet där motsatser ännu inte skilts åt. Kaos är därför inte kaotiskt i vardaglig mening.

Zeroth Qayin representerar just denna första transformativa potential. Han är inte identisk med kaos, men han uppstår ur kaos som dess första självmedvetna impuls på samma sätt som man kan läsa in C.A.O.S. I samma ögonblick som denna impuls framträder blir också den Svarta Flamman möjlig att förstå. Den är inte en eld bland andra utan den första gnistan av reflexivt medvetande, den punkt där verkligheten för första gången börjar erfara sig själv.

Den tanken återkommer, om än i ett annat symbolspråk, i Liber Azerate. Där beskrivs den Svarta Flamman som individualitetens eld och som den princip genom vilken adepten gradvis frigör sig från den kosmiska ordningens begränsningar. 

Skillnaderna mellan Liber Azerate och Liber Falxifer är betydande, både teologiskt och metodologiskt, men på denna punkt finns enligt min mening en tydlig beröringsyta. Båda traditionerna betraktar individualisering som ett resultat av en inre eld snarare än av en yttre uppenbarelse.

Här blir också den andra delen av C.A.O.S.-formeln intressant.

Ordet Ab betyder "från" eller "genom", beroende på hur det används. I den modell jag arbetar med symboliserar det övergången mellan potentiellt och aktualiserat medvetande. Det är den passage där Chaos börjar anta riktning utan att förlora sin ursprungliga kraft. I den meningen blir Ab den initiatoriska rörelsen, inte ett mål i sig utan den process genom vilken transformation överhuvudtaget blir möjlig.

När jag läser Falxifers texter med detta perspektiv framstår många av de återkommande motiven i ett nytt ljus. Blodet blir inte enbart offer. Elden blir inte enbart rening. Jorden blir inte enbart en grav osv. Varje symbol beskriver samtidigt en övergång mellan olika tillstånd av varande. Initiationen handlar därför inte om att ersätta en identitet med en annan, utan om att successivt avtäcka den princip som alltid funnits närvarande men som ännu inte blivit medveten om sig själv.

Det är också här jag tror att uttrycket Zeroth Qayin får sin djupaste betydelse. Han representerar inte slutpunkten för den kaosgnostiska vägen. Han är dess första rörelse. Han är den ursprungliga smeden vars verkstad inte är byggd av sten utan av medvetande, och vars eld inte förbrukar sitt bränsle därför att den ytterst sett är identisk med den Svarta Flamma som varje adept söker väcka inom sig.

 Om Liber Falxifer huvudsakligen närmar sig Qayin genom smedens, jägarens och blodets symbolik, utvecklar Liber Sitra Achra samma grundläggande problematik med hjälp av den kliffotiska kosmologin. Det är två olika språk för att beskriva en liknande erfarenhet. Det ena är jordbundet och nästan animistiskt i sitt uttryck, det andra är metafysiskt och starkt influerat av den lurianiska kabbalans omtolkning inom den drakoniska traditionen. Trots dessa olikheter finns ett återkommande tema som blivit allt tydligare för mig ju fler gånger jag återvänt till böckerna: individualitet uppstår inte genom att människan finner sin plats i kosmos, utan genom att hon gradvis genomskådar kosmos som begränsning.

Det är här som Zeroth Qayin blir mer än en arketyp. Han framstår som den första antydan till ett medvetande som vägrar reduceras till en funktion inom skapelsen. Något som skulle kunna förstås med lätthet genom att studera Xepera processen djupare. Om den bibliske Kain representerar människan som lämnar Eden, skulle Zeroth Qayin kunna förstås som den princip som existerar redan innan någon trädgård överhuvudtaget blivit planterad. Därmed blir exilen inte ett straff utan ett metafysiskt villkor för individualitet. Den som aldrig lämnat helheten kan heller aldrig erfara sig själv som ett själv.

Den tanken ligger enligt min mening nära den process som Liber Azerate beskriver genom den Svarta Flamman. Flamman framställs där som ett uttryck för den medvetna viljan, vilket ännu mer bekräftar mina tankar om Zeroth Qayin som parallell med Xeper. Det är viljan att erfara, att skilja, att välja och att skapa, att skapa sig själv, lite den egyptiska formeln Xeper Xepera Xeperu (Jag har blivit den som blev blivande-processen). Den fungerar därför som motsatsen till den passiva upplösningen i den kosmiska enheten. 

Den kaosgnostiska vägen söker inte upplösa subjektet; den söker förädla det.

När jag första gången försökte förena denna tanke med modellen C.A.O.S. – Chaos Ab Ordo Satanae insåg jag att de fyra begreppen egentligen beskriver en cirkulär rörelse snarare än en linjär utveckling. Det är lockande att se Chaos som början och Satanae som slutet, men efter hand har jag kommit att betrakta dem som ömsesidigt beroende. Chaos är den oändliga möjligheten, men utan en individualiserande princip skulle denna möjlighet förbli stum. Satanae är därför inte något som står utanför Chaos utan Chaos som blivit självreflekterande.

I det perspektivet får också Ordo en annan innebörd än den som ordet vanligtvis förmedlar. Den adversariella traditionen har ofta beskrivits som ett uppror mot ordningen, men frågan är vilken ordning som egentligen avses. Den kosmiska ordningen – den som i vissa gnostiska system identifieras med demiurgens skapelse – skiljer sig från den ordning som den invigde själv skapar genom disciplin, ritual och kontemplation. Falxifers smed arbetar inte i ett tillstånd av slumpmässigt kaos. Hans verk kräver precision, tålamod och metod. Detsamma gäller den alkemiska processen. Nigredo följs inte automatiskt av Albedo eller Rubedo; övergången kräver ett medvetet arbete.

Det är därför jag uppfattar Ordo som den operativa sidan av den Svarta Flamman. Viljan blir verkligt skapande först när den antar en form. En kniv är fortfarande endast ett stycke järn tills någon slipat eggen. På samma sätt förblir den inre elden en möjlighet om den inte omsätts i handling, disciplin och erfarenhet. Här möts också Falxifers smed och den kliffotiske adepten. Deras symboler skiljer sig åt, men båda beskriver människan som en aktiv medskapare snarare än en passiv mottagare av uppenbarelse.

Denna förståelse har också förändrat mitt sätt att se på meditation. Många kontemplativa traditioner syftar till att gradvis upplösa jagets gränser tills endast ett odelat medvetande återstår. Den kaosgnostiska hållningen förefaller röra sig i motsatt riktning. Målet är inte att försvinna i helheten utan att göra medvetandet så klart och koncentrerat att det kan bära den Svarta Flamman utan att slockna. Därför har jag under längre perioder använt en mycket enkel kontemplativ metod, inspirerad av både Falxifers symbolik och den alkemiska processen.

Meditationen börjar inte med visualisering utan med stillhet. 

Ett enda ljus placeras framför utövaren i ett mörkt rum. Efter några minuters lugn andning flyttas uppmärksamheten från lågans yttre ljus till dess djupare struktur. 

Varje låga har ett område där det starka ljuset övergår i en nästan mörk kärna. Blicken får vila där utan ansträngning. Samtidigt riktas uppmärksamheten mot den egna tankeströmmen. Varje tanke betraktas som ett stycke obearbetad metall. Den behöver inte undertryckas eller analyseras; den får helt enkelt passera genom smedjans eld. Efter hand blir upplevelsen mindre visuell och mer existentiell. Det är inte längre ljuset utanför som står i centrum, utan den punkt inom medvetandet där betraktandet självt verkar uppstå.

Denna övning gör inga anspråk på att vara hämtad direkt ur Liber Falxifer eller Liber Sitra Achra. Den är snarare ett försök att låta deras symbolik bli ett kontemplativt språk. För mig har den fungerat som ett sätt att förstå den Svarta Flamman mindre som en mytologisk idé och mer som en levande metafor för självmedvetandets fördjupning.

Om vi nu återvänder till Zeroth Qayin efter en sådan läsning förändras också frågan om vem eller vad han är. Kanske är det fel fråga från början. Kanske försöker namnet inte beskriva en individ överhuvudtaget. Kanske beskriver det den första gnistan av ett medvetande som vägrar låta sig definieras av den värld i vilken det uppträder. I så fall blir Qayin inte endast smeden eller den förste invigde. Han blir den arketypiska rörelsen från potential till självmedvetande, från Chaos genom Ab till Ordo och vidare mot Satanae, där den Svarta Flamman inte längre uppfattas som en symbol bland andra utan som den levande princip genom vilken individen steg för steg blir skapare av sitt eget kosmos.

Det är kanske just därför Zeroth Qayin fortsätter att fascinera, trots att han aldrig ges samma utförliga behandling som många andra gestalter i den drakoniska litteraturen. Han befinner sig hela tiden i utkanten av berättelsen, men påverkar dess centrum. Han är närvarande utan att dominera, dold utan att vara frånvarande. 

Som många av den esoteriska traditionens starkaste symboler verkar hans funktion inte vara att ge färdiga svar, utan att successivt förändra läsarens sätt att ställa frågorna. Där ligger, åtminstone enligt min egen erfarenhet, hans verkliga initiatoriska betydelse.

För att förstå Zeroth Qayin lite lättare i kombination med C.A.O.S. principen och Xeper så sätter vi in Zeroth Qayin i C.A.O.S. konceptets formel nedan så ser vi att vare sig Xeper, Zeroth Qayin eller C.A.O.S. är åtskilda företeelser utan kan användas till att förklara varandra.

 C — Kaos → Potential

A — Ab → Passage

O — Ordo → Form

S — Satanae → Blivande

Qayin → Initiator → Smed → Transformativ intelligens

Xeper → Xeperu → Xeperun

Varande → Manifestation → Fortsatt blivande

Texten tillhör The Satanic Order 

Tommy Eriksson